Paraplyerna i Cherbourg (1964) PAL DVD-R (Subs: Sve, Fin)

"Det är bara på bio man dör av kärlek", sjunger madame Emery till sin dotter Geneviève. Den stackars flickan är upp över öronen förälskad i bilmekanikern Guy, men hon är alltför ung för att gifta sig. Tänk om Guy blir inkallad i armén. Vad ska Geneviève då hitta på? Hon envisas med att fortsätta träffa sin Guy mot moderns rekommendationer, men en dag kommer inkallelsen på posten. Guy måste iväg för att strida i Algeriet och Geneviève lämnas kvar i hamnstaden Cherbourg med ett barn i magen.



Jacques Demys musikalklassiker har fyrtio år på nacken, men är tillsammans med hans senare Flickorna i Rochefort (1967) något av unikum inom filmhistorien. Hela manuset sjungs från början till slut och ackompanjeras av Michel Legrands stämningsfulla fioler. I inledningen sjunger Guy med sina mekanikervänner om att han ska gå på opera med sin Geneviève. En kollega replikerar med att han föredrar bio – "det är för mycket sång i teater och opera". Denna replik och den förstnämnda är exempel på hur Demy tydliggör sin relation till mediet i sig. Precis som många andra franska filmskapare under 60-talet, var det inte enbart tal om att göra filmer med en slagfärdig berättelse. Han ville även låta filmen leva sitt eget mycket självreflexiva liv och få publiken att båda snärjas känslomässigt såväl som förstå att det bara är en film.



Paraplyerna i Cherbourg är den förstärkta essensen av magisk realism – istället för att karaktärerna brister i sång för att uttrycka känslor mer laddat, sjunger de hela tiden och skapar således sin helt egna verklighet. När brevbäraren kommer in i madame Emerys paraplyaffär (med filmtitelns namn) sjunger han således enbart en hälsning och att ett brev har kommit. Därefter sjunger han ett hej då och går ut igen. Men ibland går Demy ett steg längre. Som när Guy och Geneviève är på väg hem deras sista kväll tillsammans. De rör inte på sina ben och Guy lutar sig mot sin cykel med armarna om sin älskade, men ändå rör de sig gatan ner. Det är inget problem att lista ut den tekniska lösningen för scenens tillkomst, men det poetiska resultatet är en pil genom hjärtat.



Även om scenografin och miljöerna i Demys film uppenbart har åldrats, är filmens budskap ytterst tidlöst. Det är den glödheta kärleken, dess spel med människans sinnen och kamp med förnuftet. Demy låter filmens tre olika kapitel slå emot varann för att göra sina karaktärer vuxna och kommer på så sätt insikterna om hjärtats alla kammare närmare. Geneviève kan inte leva utan sin käresta, men hennes mor (fantastiska Anne Vernon) säger att hon kommer bli äldre och glömma honom. Efter filmens slut kan man spåna om vem som har rätt långt in på sentimmarna. Till det rekommenderar jag en flaska gott rödvin och levande ljus.



Fotnot : Filmen hamnade på plats 86 vid Vujers nedräkning av 1900-talets bästa filmer år 2004