Traste Lindens Kvintett - Som pA¥ film 1994

Den första versionen av Traste Lindens Kvintett tog form under vintern 1986-87. Medlemmar blev Swasse Wassberg och Ubbe Hed, Pelle Karlsson, Patrik Holtentjärn och Mikloz Fläckman. Som låtskrivare kontaktades utöver ovanstående, Tomas Froms och Håkan Ahlström. Utan att ha gjort en endaste spelning släppte bandet Sportfiskarn i maj 1987. Redan här finns den form av akustisk rock n roll som sedan dess blivit bandets signum. Skivan fick strålande recensioner, men sålde skralt.
- En stillsam och behaglig succe, som Linden uttryckte det. I Sportfiskarns slutskede hoppade Wassberg, Hed, Karlsson och Holtentjärn av, och skivan slutfördes med hjälp av de nya i kvintetten: Håkan Ahlström (gitarr), Per Persson (bas) och Magnus Fagernäs (trummor). Och så bar det av längs inlandsbanan, en turne som var mycket kort, oerhört intensiv och som har förföljt orkestern som ett spöke sedan dess. Orkestern hade sju låtar på repertoaren, man gjorde sju spelningar om dagen i sju dagar...

1989 var det dags för nummer två: Bybor en musikaliskt sett, naturlig uppföljare till Sportfiskarn. Låtarna gick alltså fortare. Och enligt den heliga tillväxtens evangelium sålde Bybor bättre - ett tiotal ex mer än debutplattan.

Sen vete fan vad som hände. Det vore synd att säga att bandet turnerade. Någon ströspelning här och där, är nog mer korrekt beskrivning. Akustisk succe på Hultsfredsfestivalen - ölsejdlar i skallen i Hedemora. Under dessa år var standarden på arrangemang, inkvartering och gage enklare som det heter i resekatalogen. Men publiken kom, orkestern blev allt vildare och så började det talas om kultband. Håhåjaja.

Persson sa upp sig för att bilda Perssons Pack, ny i Kvintetten blev Ulf Sturesson, Trastes gamla kamrat från tiden med Superstararna.
Nå, Traste Lindens Kvintett insåg att något måste göras.

Alltså byttes det skivbolag (från Start Klart till Silence), det skaffades producent (Tony Thoren från Eldkvarn) och det spelades in en skiva under så ambitiösa förhållanden att det blev som på riktigt. Jolly Bob går i land hette plattan, som kom 1991. Och nu tyckte såväl recensenter som radiofolk att man hade grepp om Kvintetten. Den akustiska svenska vågen fick stuket heta. Och varför inte? Vi går till sängs och Svenska flaggans dag blev radio-hitar och konsert arrangörerna slängde sig på telefonerna och kunde till och med hosta upp mer än vad som täckte resa och käk då och då.

Minnesgoda konsertbesökare dan dra sig till minnes att Nicklas Frisk (Atomic Swing) under denna turne gjorde ett antal inhopp i Kvintetten, under alias Paul Stanley. Ett år senare kom platta nummer två på Silence: Gud hjälpe, en skiva som trots sin utpräglade dysterhet möttes av omdömen i stil med : Här är de munta hälsingarna tillbaka med sitt snus och sitt hembrända sväng, med glatt humör och med tokroliga historier från norr.

Mikloz Fläckman sade upp sig och hänvisade till familjeskäl. Detta faktum ledde till att turnerandet tilltog och repetitioner infördes. Allt detta resulterade i sin tur i liveplattan Utsålt som spelades in på Mosebacke i Stockholm under några kaotiska dagar kring nyåret -92/93. Nya medlemmar blev Ebba Forsberg (dragspel och sång) och med inhopp av Lotta Johansson (fiol) och Tomas Olsson från Unleashed på gitarr.

Efter tre års intensivt turnerande, låtskrivande och inspelande anbefalldes ett års paus. En sjätte platta: Som på film släpptes och det blev kvintettens sista skiva. (Texten är saxad från Trattskalle)

- - -


Det börjar med ett hjärtslag. Taktfast pumpande. D-dunk, d-dunk. En orgel lägger sig framför. Den akustiska gitarren slår mjukt fram ackorden. Sångaren börjar sjunga:

Isen över fjärden så gnistrande blank och svart
Ljusen ifrån staden liksom stjärnor en kall januarinatt
Hjärta slå slå slå bara pumpa på tills jag inte orkar mer

Bandet kommer in och fyller på med sitt obetalbara sväng. Svensk urcountry kryddad med skönt texmex-blås, tvåstämmigt gitarrsolo och ett samspel som bara den här kvintetten var kapabel till.

Hjärta slå heter låten. Den inleder Traste Lindens Kvintetts sista skiva Som på film. En, om inte underskattad så åtminstone förbisedd, svensk klassiker. Av en lika förbisedd orkester. Ofta missförstådd som buskisband i stil med Svenne Rubins. Eller nyprogg. Men för mig mest ett helgjutet band. Som kastade ned countryns bästa harmonier i en häftigt kryddad balkansoppa. Med åttiotalspunkrock som bas.

Kanske är deras mest kända låt Svenska flaggans dag. Eller Lycklig man. Eller någon annan av låtarna från de mest hektiska åren i nittiotalets början. En resa som började i ett vardagsrum, fortsatte längs Inlandsbanan och slutade på Södermalm.

Som på film är ett värdigt avsked. Kvintettens låtskatt i koncentrerad form. Toksväng i Dansa på din grav. Blåcountry i Våren. Finurlig visa i Ingenting. Pompös efterfestnationalsång i Lång väg att gå. Ett avsked. Men också en föraning om vad som skulle komma. Ulf Sturesons låtar var på väg åt ett annat håll.

Traste Lindens Kvintett hade några av landets mest hängivna fans. Med rätta, eftersom bandet var oerhört bra live. Och jobbade riktigt, riktigt hårt.

Tyvärr kommer kvintetten aldrig återuppstå. För en tid sedan gick den gänglige Håkan Ahlström bort i cancer. Så stans vaktparads sista ackord har tonat ut. Drunknat i nya toner. Nya låtar av andra artister.

Men vi är några som aldrig kommer glömma det hårt och snabbt slående hjärtat.

Fredrik Welander (dagensskiva.com)

- - -

Traste Lindens kvintett - Som på film 1994
(Koppom Silence)

1. Hjärta slå
2. Cecilia
3. Som på film
4. Emelie
5. Söndagssteken
6. Ah, vilket liv!
7. Mitt i natten
8. Ingenting
9. Dansa på din grav
10. Dom döda
11. Våren
12. Lång väg att gå